12 dagar sen jag bloggade. Jag vet.

Jag är ledsen. Jag vet inte varför men det är som att det alltid är ett svart moln över mig. Det känns som att någon slår mig i magen och sitter på mina lungor. Jag längtar efter min mamma och pappa så himla himla himla mycket. Jag drömde om dom för två nätter sen och jag vaknade upp med hjärtat itu när jag insåg att det bara var en dröm. Jag klarar knappt av att se föräldrar och barn tillsammans utan få ångest. 
 
Jag ska inte ljuga, det suger verkligen utan mamma och pappa. Jag minns knappt doften av min mammas parfym eller melodin av min pappas skratt. Jag minns inte hur deras kramar känns, jag minns inte hur en puss på pannan känns. Jag längtar efter att få krypa ner i mammas säng när mina hjärnspöken tar över och bara få vara. Ligga i mammas famn, höra hennes sömniga nynnande och ha henne stryka handen över mitt hår, om och om igen. Jag längtar efter att höra pappa säga ''ge mig en kram''. Och så står vi där mitt i köket och kramas, pappa och jag. En stor pappa-kram. Han sätter näsan mot min panna och andas. Ett djupt andetag och säger ''jag älskar dig, pappas lilla älskling''. 
 
Jag tror inte att jag har skrivit det på bloggen innan men min syster är gravid. Och aj vad det gör ont i mitt hjärta att jag inte är där. Mosters lilla bebis. Min systers lilla bebis. Det finns nog ingenting som tar upp så mycket plats i mina tankar som det. Vi vet inte könet än men dom har valt ut några namn så jag rabblar namnen i mitt huvud. Vem gömmer sig där inne? Jag vill bara krama min syster, pussa och klappa på magen. Jag får verkligen panik att jag inte är där. Det är som att någon kväver mig när jag tänker på det. Jag. Kan. Inte. Andas. Att inte få pussa på bebben när den är nyfödd eller få vara där för min syster krossar mitt hjärta. Att älska en människa man inte har träffat än är rätt sjukt. Och att veta att den här lilla mini-människan inte ens kommer veta av min existens dom första 3,5 månaderna i dens liv, ahhhhhh, det gör så ont. Jag älskar ju dig! Du kommer vara mosters ögonsten. Gud vad jag ska skämma bort dig, med tid, kärlek och prylar. Första tjing på att vara barnvakt, det är en sak som är säker! Mina tårar bara rinner när jag pratar om dig, älskade lilla bebis. Och Amanda, kontentan av den här paragrafen är att jag saknar dig och jag önskar att jag var där med dig. Varje dag hela tiden. Btw, du går in i vecka 28 idag<3
 
Matildas knäppa ryck. Hennes excel-ark och hennes yoga. Hennes pyssel och hennes egenskrivna (alltså made up på 5 sekunder) skämt-sånger. ''Min lilla lillasyster''. Ja storasyster, jag saknar ju dig! Jag förväntar mig en yoga-gud till syster när jag kommer hem. Du kommer få visa mig allt du kan, jag vet ju att du vill och jag kommer vilja ta in allt du har och säga. Att vara ifrån någon över 300 dagar kan vara rätt svårt att ta igen så jag kommer ta alla chanser jag kan för att gottgöra det.
 
Miranda, min lilla storasyster. Du och jag har nog bråkat mest av alla. Du ljög om att jag var adopterad och gud vad ledsen jag blev... Men gud vad jag saknar dig. Vi förstår varandra. Vi funkar på samma sätt. Du är som min andra mamma och du ska alltid rätta mig. Även om det gör mig fullständigt galen ibland så längtar jag till den dagen du rättar mig igen. Jag längtar tills vi ses. Jag vill ha en lika hård och lång kram som jag fick när vi sa hejdå, när vi ses igen. Kanske ännu hårdare och ännu längre. Det kommer ju som sagt vara över 300 dagar sen sist. 
 
Familjen von Rosen. JAG SAKNAR ER! Mamma och pappa, 194 dagar kvar. 
 
 
 
 
I USA | | 6 kommentarer |

Att veta att man kommer lamna

I will never be completely at home again cause part of my heart will always be elsewhere. This is the price you pay for the richness of loving and knowing people in more than one place.
 
Det har gatt 96 dagar sen jag flyttade fran Vallentuna till lilla Defiance. Det har gatt 96 dagar sen mitt liv tog en helt ny riktning. Det har gatt 96 dagar sen jag borjade sta pa mina egna ben. Jag forstod aldrig hur hart det har skulle ta pa mig innan jag akte. Jag forstod aldrig hur underbara vanner jag skulle traffa. Det har gatt 3 manader i Defiance, Ohio och jag fasar redan for dagen da jag maste lamna. 
 
Mina basta tjejkompisar. Amelia, Kelsey, Andrea, Taylor, Macey. Hur ska jag kunna lamna dom? Vi skrattar sa att vi far ont i magen nar vi ar med varandra. 
 
Min vardfamilj. Nicole, Shawn, Scylea och JT. Min andra familj! Aven om jag inte ar van vid att ha smasyskon sa skulle jag inte byta ut dom mot nagon annan vardfamilj. Jag kanner mig som hemma i deras familj. Jag ar en i familjen. Dom gor verkligen allt for mig och for att jag ska trivas vilket jag uppskattar valdigt mycket. For det kommer jag vara evigt tacksam. 

Jag och Hunter har gatt fran ingenting till allting. Jag kande inte honom den forsta manaden har, jag hade bara hort talas om honom. Nar jag var i Florida borjade vi prata lite smatt. Dagen efter att jag kom hem fran Florida kom han hem till mig, utan att ha pratat med mig i verkligheten nagon gang, och fragade mig till homecoming. Jag angrar inte en sekund att jag sa ja till honom. Han ar som min hogra hand, han ar min basta kompis har. Det ar en sjuk kansla att kanna sig uppskattad, behovd och uppvaktad. Han kommer sa bra overens med min familj vilket jag ar valdigt glad over och jag kommer sa bra overens med hans familj. Oavsett hur mycket tid vi spenderar tillsammans sa ar det aldrig nog. Han ar den roligaste personen jag vet. 
 
Jag vet inte hur jag ska klara av att lamna alla har. Jag vet inte nar jag far traffa dom igen. Det ar 213 dagar tills jag flyttar tillbaka men tiden gar saaa fort. Det har redan gatt 96 dagar och det kanns som att jag flyttade hit for inte alls lang tid sen. Det kommer krossa mitt hjarta. 
 
 
 
 
I USA | | 7 kommentarer |
Upp