Skillnaden mellan att langta hem men att inte ha hemlangtan.

Jag har inte hemlangtan. Jag grater inte varje dag for att jag saknar mamma och pappa. Jag kanner inte att jag inte kommer klara av det har aret. Men jag borjar komma in i en fas dar jag saknar allt hemma. Emma (http://nouw.com/alltomemma) skrev ett bra inlagg igar. Hon ar min favvo, alla dagar i veckan. Hon har skrivandets talang, helt klart. Hon pratade om att vara hemkar.
 
Jag har insett att jag tar min mamma och pappa for givet ibland. Jag tar mina systrar for givet. Jag tar mammas kottfarssas for givet. Och nu efter jag har insett det ar det sa javla dumt. Jag skams. Jag ska aldrig mer ta saker for givet for man vet aldrig nar dom kan forsvinna. Nu nar jag ar 677 mil hemifran inser jag hur fint allt ar dar hemma. Jag langtar efter korvstroganoff, jag langtar efter skogaholmslimpa, jag langtar efter teet vi alltid har hemma. Jag langtar efter mammas och pappas parfym. Jag langtar efter att prata svenska med nagon. 
 
Jag langtar efter att ligga i mammas famn nar jag ar ledsen. Att fa grata ut och lata henna klappa mig pa ryggen tills det kanns som att jag far skavsar. Hummandet och pussarna pa pannan. 
 
Jag langtar efter pappas kramar. Att fa kanna sig liten igen i hans stora armar. Pappa-kramar ar svarslagna. Nar han kramar en hart, tar ett djupt andetag och sager ''Gud vad jag alskar dig, Cassandra mycket finare an andra''. 
 
Jag langtar efter att fa mysa med mina systrar. ''Du ar min basta lilla lillasyster''. Ni ar mina basta storasystrar. Inte for att jag har nagra andra men jag skulle aldrig byta ut er mot nagonting. Jag alskar er mer an livet sjalv. Ni ar mina forebilder aven om 13-ariga jag inte holl med. 
 
Jag langtar efter att fa skratta med mina basta vanner. Att krypa upp i soffan tillsammans och gotta oss precis som bara vi kan, att ligga tatt tatt ihop nar vi ska sova eller att bara vara. Jag langtar efter att ha nagra som jag kan beratta precis allt for. Jag vill prata med er om Hunter, om skolan, om killkompisar, om tjejkompisar, om Defiance, om maten, om USA, om hela grejen. Tova, Carina, Mona, Mona, Amanda, Tilda, Frida. Jag saknar ju er.
 
Jag saknar att andas Vallentuna-luft. Jag saknar att andas hemma. Jag saknar att andas min familj. 
 
Jag vill inget hellre an att vara har i Defiance, missforsta mig ratt. Min vardfamilj ar verkligen bast och jag har traffat sa underbara manniskor har, men ibland ar det svart att inte langta hem.
 
Men jag kanner ocksa att det ar skillnad pa att ha hemlangtan och att langta hem. Jag langtar hem, jag kan inte vanta tills jag far traffa alla dar hemma igen men jag har inte hemlangtan. Jag grater inte av saknad varje dag och jag klarar mig bra har borta. Jag mar bra och jag trivs. Men gud, jag har underskattat Vallentuna.
 
 
Idag ar det bara 220 dagar kvar.
I USA | |
#1 - - Viveca:

Så fint skrivet Cassie, väldigt välformulerat måste jag säga. Blir väl så när du säkert då och då får tid till eftertanke.
O så vacker du var (alltid är) på bilderna med långklänningen. Det var väl homecoming eller?
Just med extra sovmorgnar pga dimma 😄 o jättebra att man får tid till läxläsning på skolan. Det vore något för Sverige att ta efter ...
Puss o kram ❤️, vi hörs💕

#2 - - Ulf-Christer von Rosen:

Hej Cassandra, äntligen kommer ettljud från farfar. Jag har försökt flera gånger men misslyckats, men kanske denna ´gångbif ett foto av farfarsgubben. Puss o kram

Upp