längtan efter att skriva

Det här med att berätta om min vardag är inte min grej. Jag tycker inte att det är kul. Jaha imorse åt jag frukost, sen åkte jag till skolan och när jag kom hem gjorde jag mina läxor. Jag vill skriva om något som betyder något, något som kan göra skillnad. Ni som känner mig vet ju att jag är en bomb av känslor. Jag känner allt och ingenting.
 
Jag har tänkt en hel del om mitt utbytesår på sistone. Jag tror inte att utbytesår är för alla. Vissa människor är social butterflies och passar in som fisken i vattnet här på ny mark, andra är blyga men lär sig att komma ut ur sin bubbla och sen finns den en tredje grupp som det bara inte passar. Jag är i den sistnämnda. Jag är en känslomänniska. Jag hade (har) kärleksproblem häromveckan och då sa min syster till mig ''du som känslomänniska rider på kärlekens våg både i storm och solsken till det yttersta''. Och jag tror att så är det med allt jag gör. Jag rider på sorgens våg, kärlekens våg, ilskans våg, lyckans våg. Tyvärr slår det ofta tillbaka på mig. 
 
Jag tror att det har varit väldigt svårt för vuxna här att förstå sig på mig. Gud vilken vacker och söt liten blond och blåögd svensk flicka! Hon måste ju vara framåt med massor av vänner, med nya planer varje helg. Nej. Det där är inte jag. I Sverige har jag mina få men alldeles underbara bästisar. Jag nöjer mig med det. Jag behöver inte en stor kompisgrupp. Eller ursäkta mig, låt mig ändra om det där, jag vill inte ha en stor kompisgrupp. Jag kanske borde ha förstått det innan jag kom hit men det är ju svårt att veta. 
 
Tjejer gillar oftast inte mig och jag gillar oftast inte tjejer. Jag orkar inte med allt drama och skitsnack och lögner. Killar är bara så mycket enklare att ha och göra med. Dom säger iallafall vad som försigår uppe i deras huvud. Raka rör. Men stopp här! En tjej kan ju inte vara kompis med ett killgäng. Det är ju väldigt provocerande... Hon måste ju vara ute efter en sak... Uppmärksamhet! Detta gäller i Sverige. Amerikanska tjejer är 10 gånger värre.
 
Jag bytte värdfamilj i slutet av januari och jag tror att mina första 6 månader här förstörde mycket för mitt utbytesår. Hade jag bott i värdfamiljen jag bor i nu under hela mitt utbytesår så hade allt nog blivit annorlunda. Hunters familj var min enda flykt och nu när jag och Hunter inte är helt 100 med varandra så gör det så ONT. När jag inte kunde prata med mina föräldrar när allt var jobbigt pga tidsskillnad osv så var alltid Hunters mamma där. Att lämna Tonya kommer vara en av dom svåraste grejerna att göra. 
 
Jag längtar så mycket hem. Inte för att jag inte trivs hos värdfamiljen, för det gör jag verkligen till 110% nu, men för att jag känner mig klar. Jag vill hem till tryggheten och vardagen där hemma. Jag längtar efter att träffa mina föräldrar varje dag. Att kunna lägga sig i mammas säng när hjärtat känns tungt. Att få skoja med pappa och få världens bamsekram som bara han kan ge. Att andas hemma. Att få träffa mina bästisar som varit där under hela denna tid. Att få göra vad jag vill. Att inte alltid ha någon som kontrollerar en. ATT FÅ TRÄFFA SELMA. 
 
Jag var på en mini-vacay mellan torsdag och söndag nere i Hocking Hills och en av familjerna som åkte med oss har en son på 4 år och en dotter på 5 år och jag lärde mig verkligen hur mycket jag uppskattar små barn. Lilla Addison kom ner till mig imorse klockan 7 på morgonen och kröp ner bredvid mig i sängen... Hon låg med armen runt mig och somnade i min famn och det gjorde mig helt varm i hjärtat. Jag tänkte på mina egna föräldrar och på lilla Selma.
 
Vet inte riktigt vart jag ville komma med det här inlägget. Behövde väl bara lätta på mitt lilla hjärta. Det börjar bli tungt nu.
 
 
 
 
I USA | | 5 kommentarer |
Upp