längtan efter att skriva

Det här med att berätta om min vardag är inte min grej. Jag tycker inte att det är kul. Jaha imorse åt jag frukost, sen åkte jag till skolan och när jag kom hem gjorde jag mina läxor. Jag vill skriva om något som betyder något, något som kan göra skillnad. Ni som känner mig vet ju att jag är en bomb av känslor. Jag känner allt och ingenting.
 
Jag har tänkt en hel del om mitt utbytesår på sistone. Jag tror inte att utbytesår är för alla. Vissa människor är social butterflies och passar in som fisken i vattnet här på ny mark, andra är blyga men lär sig att komma ut ur sin bubbla och sen finns den en tredje grupp som det bara inte passar. Jag är i den sistnämnda. Jag är en känslomänniska. Jag hade (har) kärleksproblem häromveckan och då sa min syster till mig ''du som känslomänniska rider på kärlekens våg både i storm och solsken till det yttersta''. Och jag tror att så är det med allt jag gör. Jag rider på sorgens våg, kärlekens våg, ilskans våg, lyckans våg. Tyvärr slår det ofta tillbaka på mig. 
 
Jag tror att det har varit väldigt svårt för vuxna här att förstå sig på mig. Gud vilken vacker och söt liten blond och blåögd svensk flicka! Hon måste ju vara framåt med massor av vänner, med nya planer varje helg. Nej. Det där är inte jag. I Sverige har jag mina få men alldeles underbara bästisar. Jag nöjer mig med det. Jag behöver inte en stor kompisgrupp. Eller ursäkta mig, låt mig ändra om det där, jag vill inte ha en stor kompisgrupp. Jag kanske borde ha förstått det innan jag kom hit men det är ju svårt att veta. 
 
Tjejer gillar oftast inte mig och jag gillar oftast inte tjejer. Jag orkar inte med allt drama och skitsnack och lögner. Killar är bara så mycket enklare att ha och göra med. Dom säger iallafall vad som försigår uppe i deras huvud. Raka rör. Men stopp här! En tjej kan ju inte vara kompis med ett killgäng. Det är ju väldigt provocerande... Hon måste ju vara ute efter en sak... Uppmärksamhet! Detta gäller i Sverige. Amerikanska tjejer är 10 gånger värre.
 
Jag bytte värdfamilj i slutet av januari och jag tror att mina första 6 månader här förstörde mycket för mitt utbytesår. Hade jag bott i värdfamiljen jag bor i nu under hela mitt utbytesår så hade allt nog blivit annorlunda. Hunters familj var min enda flykt och nu när jag och Hunter inte är helt 100 med varandra så gör det så ONT. När jag inte kunde prata med mina föräldrar när allt var jobbigt pga tidsskillnad osv så var alltid Hunters mamma där. Att lämna Tonya kommer vara en av dom svåraste grejerna att göra. 
 
Jag längtar så mycket hem. Inte för att jag inte trivs hos värdfamiljen, för det gör jag verkligen till 110% nu, men för att jag känner mig klar. Jag vill hem till tryggheten och vardagen där hemma. Jag längtar efter att träffa mina föräldrar varje dag. Att kunna lägga sig i mammas säng när hjärtat känns tungt. Att få skoja med pappa och få världens bamsekram som bara han kan ge. Att andas hemma. Att få träffa mina bästisar som varit där under hela denna tid. Att få göra vad jag vill. Att inte alltid ha någon som kontrollerar en. ATT FÅ TRÄFFA SELMA. 
 
Jag var på en mini-vacay mellan torsdag och söndag nere i Hocking Hills och en av familjerna som åkte med oss har en son på 4 år och en dotter på 5 år och jag lärde mig verkligen hur mycket jag uppskattar små barn. Lilla Addison kom ner till mig imorse klockan 7 på morgonen och kröp ner bredvid mig i sängen... Hon låg med armen runt mig och somnade i min famn och det gjorde mig helt varm i hjärtat. Jag tänkte på mina egna föräldrar och på lilla Selma.
 
Vet inte riktigt vart jag ville komma med det här inlägget. Behövde väl bara lätta på mitt lilla hjärta. Det börjar bli tungt nu.
 
 
 
 
I USA | |
#1 - - Matilda:

God morgon Cas! Se så många lärdomar du har gjort under det här året! Jag inser att det kanske är en klen tröst nu men det här årets livserfarenheter är ju något du kommer bära med dig hela livet! Hade allt varit kul, sorglöst, guld och gröna skogar hade du säkert haft roligt men missat de viktigaste "lektionerna" - vad som är viktigt för dig i dit liv. Se nu bara till att ta med dig dina lärdomar hem och omsätt de i praktiken så lovar jag att du kommer vara tacksam över detta år hela livet och stolt över dig själv som klarat det ❤️ Puss finaste Cas!!

#2 - - Lotta ekman:

Hej cassandra din mormor o morfars vän här.
Du har varit duktig att klara av att vara borta ett helt
År. Det hade inte jag gjort i din ålder. När kommer dina nära och kära ner till dig? Och hur länge blir ni kvar? Tråkigt med en fnurra på tråden med Hunter hoppas det löser sig. Du har gjort ett bra jobb detta år Du kan vara väldigt stolt. Det är säkert alla i din familj också. Din systers lilla Selma är bedårande söt. Ha det bäst av resterande tiden.
Kram Lotta

#3 - - Anna:

Hej min skatt, idag är det 40 dagar tills vi ses. Kollade precis din blogg, förra gången du skrev då var det 79 dagar kvar. Tiden går fort, ena dagen kommer det kännas som en lång väntan, och andra dagar kommer tiden spinna iväg. Jag tror att när du kommer tänka tillbaka på ditt utbytesår så kommer det vara med glädje o roliga minnen, kanske inte direkt, men sen kommer det vara, när jag bodde i Ohio då...det var så med dina systrar när de pratar om Tyskland. När vi flyttade dit sa de att vi förstörde deras liv o att ingenting någonsin skulle bli roligt igen. När jag tänker på mitt Usa år är det både plus o minus, det goda överväger. Jag lärde mig språket, kulturen och fick en öppnare syn på livet. Är säker på att det hjälpt mig senare i livet. Det kan vara svårt att se skogen för alla träd❤️Det kan vara så att du inte vill ha "massorna" utan vill ha de nära o kära som betyder något, och det är fine. Det är bättre att ha få riktigt nära vänner/relationer än många som är ytliga. Är säker på att det ger mer.
Jag börjar faktiskt få lite resfeber, tror att detta kommer bli den mest fantastiska semester som vi någonsin haft (ännu) stora förväntningar. Det är konstigt detta med avstånd, jag har aldrig varit ifrån något av mina barn så länge som nu med dig. Livet rullar på fast man kan undra hur, det är extra svårt när du är ledsen och det finns ingenting jag kan göra. Imorgon ska jag till Köpenhamn och jobba i 2 dagar, sen är det nästan helg. Matilda kommer o hälsar på, det är hennes sista besök innan vi ses på LAX 4 juni. Det är inte så många dagar för dig kvar i skolan heller. Till hösten är du tillbaka i Tibble med dina nya 32 klasskamrater.

Älskar dig massor för alltid❤️❤️❤️❤️Mamma

#4 - - Julia:

Hej!! Är också på utbytesår i USA och jag känner precis som du, att jag är klar med detta året. Det har varit både underbart och bedrövligt. Jag har både älskat och hatat det. Men nu vill jag hem. Min största lärdom detta året är hur mycket det jag redan hade betyder för mig. Har fortfarande tre månader kvar tills jag får åka hem, och det känns som en evighet. Med detta vill jag bara säga att jag älskar att läsa din blogg för att du är den enda bloggen som skriver sanningen om utbytesår, och inte någon uppmålad historia om hur fantastiskt allt är, varje dag. Tack för det, hjälper verkligen när man har det dåligt, för det låter alltid som att alla andras år är helt fantastiska och som att jag är den enda som inte älskar allting hela tiden. TACK

Svar: FINA DU! <3
Cassandra von Rosen

#5 - - Amanda:

Hej Cassandra! Jag var själv en utbytesstudent för några år sedan och jag känner igen känslan, man känner sig rätt så klar och längtar efter allt hemma; nära vänner, familj, tryggheten och bekvämligheten. Det är verkligen inget konstigt, här åker man iväg ensam som TONÅRING, något som definitivt inte all vågar göra, inte ens i vuxen ålder. Men tänk hur mycket du har förändrats och utvecklats, alla språkbarriärer du har brutit ner, vilket perspektiv på livet du har fått, hur öppensinnad du har blivit och sist men inte minst, man lär sig verkligen att inte ta skit. Man kommer hem som en helt annorlunda person. Och jag lovar dig att du kommer att ha nytta utav detta. Jag har insett att åka iväg har varit det bästa valet i mitt liv, det har varit fantastiskt och det har varit jobbigt, men man mognar så. Nu när jag tittar tillbaka på mitt utbytesår ser jag inte en ledsen, hemlängtande utbytesstudent, alla "dåliga" minnen liksom försvinner. Nu ser jag verkligen allt fantastiskt som hände under året, hur många minnen jag skapade som för alltid kommer att finnas kvar. Så från mig, en fellow tidigare utbytesstudent, it may sound cheesy, men embracea den stunden du har kvar. Det är okej att längta hem, det är normalt och nästan omänskligt att inte göra det. Men njut också, för du kommer verkligen att titta tillbaka senare och bli alldeles lycklig över att du tog steget. Och be strong.

Svar: <3
Cassandra von Rosen

Upp