2016, nya tag med bloggandet

2016. Det är 2016 hörrni! Bloggen har hamnat på is due to annat i livet. Jag har ju gått och blivit sådär galet kär. Jag har åkt till IKEA, firat jul och nyår, varit med vänner, åkt på brottningsturningar och skrattat. Och gråtit en hel jäkla del. Det är inte alltid en dans på rosor här i staterna. Mesta dels är det en dans på massa jäkla rostaggar. Men när det är bra så är det jättebra, fattar ni? 
 
Min älskade farfar somnade in på lucia-natten. Dom hade haft en mini-jul hemma hos min kusin och han hade varit så lycklig. Lilla farfar. När klockan slog hemgång och han satte sig i taxin, orkade inte hans hjärta mer. Söndagen den 13 december spenderade jag hemma hos Hunter. Runt 4 ropade hans pappa på oss och sa att Hunter behövde skjutsa hem mig. Jag fattade ingenting. Hunter fattade ingenting. Vi trodde att vi hade hamnat i trubbel och bilresan hem har aldrig känts så lång. När vi kom hem berättade Shawn att min pappa hade bett honom att få hem mig så att han kunde ringa mig på Skype. Först tänkte jag bara men oj vad konstigt, du hade ju bara kunnat fråga mig pappa. Sen slog det mig, klockan var 23 på en söndagkväll. Varför ringer mamma och pappa mig nu? En signal... Två signaler... Det första jag ser är mammas och pappas rödgråtna ögon. 
 
Det var som att någon drog undan benen på mig. Jag kunde inte ens andas. Det var ju inte rättvist. Jag är ju här och dom är ju där. Jag hade ju inte fått säga hejdå. Farfar hade ringt mig två gånger på Skype under mina månader här i staterna och jag hade inte svarat. Han hade försökt att prata med mig och jag hade inte svarat? Hur jävla dum får man vara? Hur kan jag inte svarat? Hur kan jag inte ha försökt ringa tillbaka? Det är väl något som kommer äta upp mig för resten av mitt liv.
 
Jag sa direkt att jag bara måste hem. Jag kan inte missa hans begravning, jag kommer aldrig någonsin förlåta mig själv för det. Jag kommer aldrig kunna ta tillbaka det. Så nu på söndag flyger jag hem till Sverige. 14.48 från Detroit, en 47 minuter lång flygresa till New York. Efter en mellanlandning på 1h 20min i min ensamhet, flyger jag vidare till Stockholm där jag landar måndagmorgon. Jag gråter när jag tänker på att jag ska lämna Hunter och jag gråter när jag tänker på att jag måste säga hejdå till min familj ytterligare en gång. Jag försökte packa nyss och det slutade bara i okontrollerat gråtande för JAG VET INTE. Jag vet inte vad jag ska göra, jag vet inte vad jag ska känna, jag vet inte vad jag ska packa. Hur packar jag en veckas saker från mitt hem här i USA för att åka till mitt hem i Sverige? Tänk om jag vill stanna när jag är hemma. Tänk om jag inte klarar att åka tillbaka. Det går ju inte. Jag måste ju tillbaka. Jag vet ju inte. 
 
 
 
I USA | |
#1 - - Mir:

Bästa Cassandra! Äntligen får man läsa ett blogginlägg av dig även om det är ett sorgset ett. Farfar mådde bra sista dagen och var glad, det känns viktigt! Jag förstår dina känslor men det är omöjligt att tänka "tänk om" eller tänka att man skulle gjort massa saker annorlunda. Livet snurrar på ändå.

Däremot ser jag väldigt mycket fram emot att få träffa dig! Jag förstår att det känns knäppt, men nu får du komma hem och träffa oss och ta nya tag till USA. När vi säger hejdå vet vi ju att det inte är så långt kvar till nästa gång, mer än halva tiden har ju redan gått då! Sen kan du njuta av din tid i USA och veta att det bara är kallt och mörkt här hemma haha.

Jag älskar dig min knäppa fina lillasyster!

#2 - - Indra:

❤️❤️ Blir så ledsen när jag läser detta. Det kommer bli bättre, kram

#3 - - Amanda:

Usch vad jobbigt de måste kännas i nuläget. Men jag är säker på att det kommer bli bättre när du har kommit tillbaka från Sverige. Måste bara säga att jag älskade att läsa din blogg förut så kul att du börjat skriva igen! :)

#4 - - Matilda:

Fint skrivet ❤️ Död och sorg är alltid jobbigt... Man får försöka glädjas åt det som är bra, tex att farfar fick en fin sista kväll. Det är lätt att grubbla över vad man gjort eller borde gjort men man kan ju inte ändra det som varit tyvärr. Så man får försöka tänka framåt istället och reflektera över hur man vill leva sitt liv från och med nu ❤️ Förstår att resan till Sverige skapar en massa olika känslor hos dig (och hos oss andra). Men det ska bli roligt att träffa dig, få ta hand om dig lite extra och peppa dig inför de kommande 4 månaderna. Tänk 4 månader är ingenting egentligen, du har klarat så mycket redan! Och vilken final på din resa att få visa defiance, din värdfamilj och Hunter mm för mamma och pappa! Och sedan möta upp med oss andra för värsta roadtripen! Så ja, det kommer vara jobbigt att vinka av dig igen och du kommer säkert känna dig tveksam att åka tillbaka till USA men jag vet att du kommer att fixa det och att du kommer ha en grym vår 😊 Love you!!

#5 - - Alva Hägg:

Sänder massa styrkekramar <3

#6 - - Amanda Eriksson:

Viken fin och bra blogg du har. Hoppas du får det bra resterande tid i usa:) kram

#7 - - Amanda:

Världens finaste Cassandra! Livet är både med och motgångar. Klandra inte dig själv för vad som hänt. Det är lätt att vara efterklok om vad man skulle gjort annorlunda osv. Du kommer fixa det här galant! Visst, det här hade nog inte någon kunnat räkna med men det nu är det så och det kommer gå bra. Du får pausa din vardag i USA för en vecka och det är klart det kommer bli jobbigt men tänk hur mycket du klarat av hittills, du kommer fixa det här med. Du kommer växa ännu mer och bli ännu starkare! Och sen får vi lyxen att komma till dig i USA och göra en helt fantastisk resa tillsammans. Ingen kan säga att år 2015/2016 inte var ett händelserikt år. Älskar dig! ❤️❤️❤️

#8 - - Nikita:

Usch vad hemskt att något sånt ska hända när det är meningen att man ska ha bästa året någonsin där borta på andra sidan Atlanten.....
Undrar lite om det här att du ska åka hem under några dagar för begravningen, vad tyckte ef om det? Var det förstående eftersom det var en begravning du skulle på? Hade ni någon extra försäkring för om något sånthär skulle hända under ditt utbytesår? Ska själv åka med explorius under 17/18 och hoppas ju om något sånt skulle hända här hemma att man får åka hem några dagar och sen tillbaka igen...
Många styrkekramar till dig❤️

#9 - - Nikita:

Usch vad hemskt att något sånt ska hända när det är meningen att man ska ha bästa året någonsin där borta på andra sidan Atlanten.....
Undrar lite om det här att du ska åka hem under några dagar för begravningen, vad tyckte ef om det? Var det förstående eftersom det var en begravning du skulle på? Hade ni någon extra försäkring för om något sånthär skulle hända under ditt utbytesår? Ska själv åka med explorius under 17/18 och hoppas ju om något sånt skulle hända här hemma att man får åka hem några dagar och sen tillbaka igen...
Många styrkekramar till dig❤️

#10 - - Nicole Andreasen:

Hej, jättekul med nya tag i bloggandet. Ser fram emot det då jag följt din blogg och ditt utbytesår här på bloggen. Vore jättekul om du kunde acceptera mig på snapchat, där kanske man får ta del av ännu mer kul.

Massa styrkekramar, fortsätt kämpa!

#11 - - Viveca:

Finaste finaste Cassie. Nu är det jättelänge sedan jag va inne o läste din blogg, förlåt 😟. Tänker dock på dig massor.
Så kul o se korten på dig o Hunter. Han verkar vara en go kille.
Tänker på dig o önskar dig en behaglig flygresa så ses vi snart.
Pussar o kramar i massor

#12 - - Anonym:

Jag har hört att när man är på utbytte att själva utbytet avbryts om man väljer att lämna USA under tiden, men det gäller inte här va??

Upp