Inga ord?

Känslorna har trasslat sig i själen. Orden har fastnat någonstans inom mig. Jag känner så mycket men på samma gång inget alls. Livet är ju så orättvist. Man vill ju att saker ska bli på ett sätt men det. blir. aldrig. så. Aldrig? Farfar ringde mig två gånger och jag svarade inte. Jag ville ju prata men det kom alltid saker emellan. Jag ringde aldrig tillbaka. Dåliga bortförklarningar. Jag vill ju inte att han ska vara död. Döden är en del av livet men det är nog det svåraste. Man kan a l d r i g ta tillbaka det. Livet är inte som en bandspelare, det finns ingen rewind-knapp. Det finns ingen paus-knapp. Tiden springer iväg. Man måste liksom hoppa på tåget innan det är försent. Innan det har gett sig av för nästa hållplats.
 
Begravningar är alltid jobbiga. Sorgen och saknaden ligger i luften. Man kliver in i kyrkan och slås av sorg och kärlek på samma gång. Jag satt där under cermonin och stirrade tomt ut i luften. Jag hittade något längst fram i kyrkan att fasta blicken på, något att distrahera sorgen med. Jag försökte men det var oundvikligt. Tårarna brände bakom ögonen och föll ner i knät på mig. Snyftningarna ekade högt i mitt huvud. Min lilla lilla 5 åriga kusin hulkade fram ''Farfar!!! Farfar jag saknar ju dig! Farfar är död''. Då slog sorgen mig som en käftsmäll. Döden leker en lek med oss alla och jag vill inte vara med. Det räcker. Jag orkar inte med döden. Det är inte rättvist. 
 
 
I USA | |
#1 - - Viveca:

Så vackert skrivet. Livet är tungt ibland men vi får fokusera på de ljusa minnena vi har. Dagen blev ju vacker o minnesvärd mitt i sorgen. Puss o kram finaste Cassie ❤️

Upp